Depp
Nej, ja orkar inte vara deprimerad dag ut och dag in, just som hoppet slår till igen händer någonting och jag dras ner på botten igen. Jag har vatt deprimerad sen ja va 11 år, då ja flytta till pappa. Varje dag känns så jävla meningslös. Ja orkar inte gå till skolan. Ja bryr mig egentligen inte. Det jag brann för, webdesign, den lågan har nu slocknat. Det känns som om ja inte utvecklas. Ja har höga krav på mej själv och det blir aldrig bra nog. Jag hatar vardagen. I min hjärna går det inte ihop att jobba 7-4 dagligen , kommer hem, äter sover. Dag ut och dag in. Inget roligt alls. Vardagstristessen, usch. Sen kommer helgen, det kanske vankas fest, men det blir alltid likadant. Sprit, tårar, och självskadebeteende. Det ja brukar se fram emot är att åka till Eric, det ser ja alltid fram emot. Det är det som håller mig vid liv. Ja fattar inte hur ja kan va så besatt av en person. Helt plötsligt duger inte vännerna. Ja kanske har ett behov av att ersätta min pappa. Att ha en manlig förebild helt enkelt. Men sen kommer det där med att åka hem. Lika förjävligt varje gång. Hem igen betyder ensam igen. När får ja träffa min älskade igen? Kanske aldrig. Ja har en inre tomhet, det är nånting som saknas. Det spelar ingen roll hur mycket ja tröstäter, tröstköper. Glädjen går över på en sekund. Ja måste finna inre lycka. Ja måste bli stabil som person. Jag vet bara inte hur ja ska ta mej dit. Snälla ge mej mer antidepressiva. Hoppas det finns en lösning.
Förlåt.
Ibland fattar ja inte hur fan ja tänker, eller ja för det mesta fattar ja inte det. Jag kanske inte tänker alls, det måste va det som ställer till det. Du har rätt. Jag är inte värd dej, ja är inte värd någon. Jag ställer bara till bekymmer hela tiden. Hur fan tänkte ja egentligen!? Jag trodde väll att det ändå inte skulle bli vi. Jag är ju en så dålig människa, men samtidigt känner jag mej ännu dåligare nu.
varför gör man som ja gör mot nån man tycker så jävla mycket om? Kanske måste jag mogna och lära mig att handlingar ger konsekvenser. Jag lever bara för stunden, struntar i morgondagen och konsekvenserna. Men jag ångrar mej så otroligt mycket. Du kanske inte ens läser det här men men. Jag är iaf så jävla ledsen, du fattar inte.
Jag tycker om dej så jävla mkt, skulle nästan kunna säga att jag älskar dej.
Du har hjälpt mej i svåra stunder, du har vatt generös och bjudit på mat när jag hälsade på dej, sen gör ja såhär mot dej! Fan jag är en hemsk människa! Jag måste ändra mej. Men frågan är om du får nån tillit för dej. Du hade det inte innan och nu lär den va gone, föralltid. Det känns som det iaf. Tillit tar tid att bygga upp, rom byggdes inte på en dag, inte en natt heller för den delen.
Jag är beredd att göra allt för att bygga upp det. Det kommer ta tid men det får ja stå ut med. Det är trots allt jag som ställt till det. Jag förtjänar det här för jag har gjort så fukking fel!! Men jag ber om en förlåtelse. Det är sjukt, det jag gjort sen ber om en förlåtelse, ne jag är inte värd det. Men jag klarar mej inte utan dej, det måste du förstå!
Kan inte säga att jag vill börja om, jag vil spola tillbaka, men om du tycker om mig lika mycket som jag tycker om dej tycker jag vi ska kämpa. Och om det går åt helvete då, då nej jag vill inte ens tänka på det. Isf ska det INTE gå åt helvete, jag ska inte göra nåt ont mot dej mer. HUr kan jag inte lära mej av mina misstag, ja gör samma sak gång på gång, hur funkar jag egentligen.
FÖRLÅT ♥
Lugn men ändå inte
Idag mår ja fan jävligt bra för att vara ja :)
Kanske för att mor min va schysst o proppa i mig medicinen imorse.
Sen har ja ju snackat med min lilla skinhead också, då blir ja ju glad (A) :) hihi
Även fast ja har kännt mej lugn dom senaste dagarna är det någonting som inte stämmer,
ja orkar inte ta mej till skolan och ja sover väldigt mycket och jag är helt antisocial, vafan ja som HATAR att va ensam!
Jag brukar va den som spammar sms, och om personerna inte svarar fortsätter jag tills dom svarar... jag kan vara väldigt jobbig sådär, haha. Har gjort en ny bloggdesign inatt :) hihi , men blev inte så jättenöjd... Fan ja blir aldrig nöjd. Perfektionist som jag är. Nu ska ja ut o ta en cigg och sen pilla vidare med designen, sen äre sova som gäller... klockan kan väll bli både fem, halv sex innan ja kommer i bingen ;)
Det där humöret
Varför är ja så arg?
Varför är ja arg?
Varför känner ja som jag gör?
Har ja ens någon anledning att vara arg?
Det behövs inte mycket för att jag ska bli arg/ledsen/orolig/rädd mitt humör pendlar lika ofta som folk , hum nu ska man komma på en bra jämförelse. Det pendlar lika ofta som folk som en normalt populär brud får sms på sin mobil.
Visst har ja lugnat ner mig sen ja började med min medicin. Men när jag inte tar den är jag tillbaka på scratch igen. Varför tar jag dom då inte? Är jag bara en rebellisk unge som ska göra tvärtemot vad alla säger? Eller har det någon fetare innebörd? Jag är envis , jag vill klara mig utan dom där pillrena. Men jag mår ju bättre när jag tar dom. Jag blir gladare när jag har skiten i kroppen, humöret pendlar inte lika mycket och jag kan va snällare och inte gå runt och tro att varenda levande varelse har någonting emot mej. Så varför inte ta medicinen och slippa mitt paranoida jag? Fan jag är dum i huvvet, ibland vet jag inte hur jag tänker. Jag vill vara stark och klara allt själv. Och när mina vänner och deras föräldrar säger åt mej "Lina, det är nog dags att ta din medicin" Då blir jag rent av förbannad. Idag har jag inte tagit någon medicin alls, och jag tycker att jag hanterat det relativt bra. Om min mamma skulle läsa dethär skulle hon bli förbannad. "LINAAAAAAAAAAAA DU MÅSTE TA DIN MEDCIN!!" I och för sig har jag ju sovit hela dagen. Jag mår bättre på nätterna och är därför vaken då. Så nu har jag i stort sett vänt hela mit liv upp och ner. Jag sover för mycket, är vaken för länge, röker för mycket, tar ingen medicin, äter för lite, äter för mycket socker. Så visst mamma, du har rätt, om jag kunde vända på dygnet och leva mer efter runtiner om man säger. OHHHH dom här jävla satanistiskt sviniga hörlurarna , jag får damp på dom. Om det inte var Kims hade jag sparkat sönder dom för länge sen!
Det mamma menar är att jag skulle kunna rätta till mitt liv om jag bara vill, men frågan är, är det så lätt?
Nu ska jag fixa dom här jävla fitthörlurarna så jag kanske kan få lyssna lite på aggresiv musik och lugna ner mig.
