Nu ska man in till Norrköping om en tjugo minuter. Vill inte. Pallar inte. Måste! Dom där jävla kraven tar kål på mig. Tänker inte. Jo det tänker jag, ja måste! Men vill inte! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAA. Man ska så mycket, man måste så mycker. Och jag klarar av så lite. När man måste vara bäst på allting så blir kraven dubbelt så stora och man skiter i allt istället. Men varför är jag nervös nu? Jag ska bara in dit för ett litet ärende. ÄR jag rädd för att jag inte ska vara perfekt? Kom igen Lina, ingen är perfekt. Är det för att jag rent av är lat? Kan va så, borde va så. Vafan är jag rädd för, nej jag är inte rädd, bara lat. Annars äre väll så att jag helt enkelt inte känner någon mening med det. OCh det där som man måste som man verkligen inte vill själv, nej det går liksom inte hela vägen. Man måste själv vilja. Men det finns saker som man måste göra som man kanske inte vill. Det är det som inte funkar för mej. Du måste gå till skolan, du måste jobba, du måste va duktig, du måste de ut på ett visst sätt, du måste måste MÅSTE. Kraven tar aldrig slut. Varför kan jag inte få vara barn igen och slippa ta något ansvar alls, skulle va så himla skönt!