Nej, ja orkar inte vara deprimerad dag ut och dag in, just som hoppet slår till igen händer någonting och jag dras ner på botten igen. Jag har vatt deprimerad sen ja va 11 år, då ja flytta till pappa. Varje dag känns så jävla meningslös. Ja orkar inte gå till skolan. Ja bryr mig egentligen inte. Det jag brann för, webdesign, den lågan har nu slocknat. Det känns som om ja inte utvecklas. Ja har höga krav på mej själv och det blir aldrig bra nog. Jag hatar vardagen. I min hjärna går det inte ihop att jobba 7-4 dagligen , kommer hem, äter sover. Dag ut och dag in. Inget roligt alls. Vardagstristessen, usch. Sen kommer helgen, det kanske vankas fest, men det blir alltid likadant. Sprit, tårar, och självskadebeteende. Det ja brukar se fram emot är att åka till Eric, det ser ja alltid fram emot. Det är det som håller mig vid liv. Ja fattar inte hur ja kan va så besatt av en person. Helt plötsligt duger inte vännerna. Ja kanske har ett behov av att ersätta min pappa. Att ha en manlig förebild helt enkelt. Men sen kommer det där med att åka hem. Lika förjävligt varje gång. Hem igen betyder ensam igen. När får ja träffa min älskade igen? Kanske aldrig. Ja har en inre tomhet, det är nånting som saknas. Det spelar ingen roll hur mycket ja tröstäter, tröstköper. Glädjen går över på en sekund. Ja måste finna inre lycka. Ja måste bli stabil som person. Jag vet bara inte hur ja ska ta mej dit. Snälla ge mej mer antidepressiva. Hoppas det finns en lösning.